Så har veterinären varit ute och vaccinerat Rósa - och konstaterat att det är pälsätare hon har... Nåja, det kunde varit värre. Nu ska hon behandlas med Etotal (nämnde jag att Rósa numera är jaktiller?  ).

Nu ska jag vila, för jag har nästan ingen röst alls och det känns som om hela huvudet är fyllt av snor.

Jag blir så fruktansvärt rastlös när jag ligger hemma och är sjuk! Usch, man vill ju bara dra på sig ridbyxorna och åka ut till stallet, men min hälsa tillåter inte det just nu.

Slänger in en bild på Rósa jag tog tidigare i veckan i alla fall:

Mattes lilla sötnos! Den där hängläppen alltså   

Undrar om hon tänker börja fälla den där monsterpälsen snart, det lär ju ta ända in i juli innan allt är väck så jag tycker hon borde sätta igång nu. Ska bli spännande att se hur hon ser ut under all päls   

Rósa verkar ha drabbas av pälsätare  

Först trodde jag det rörde sig om busiga hagkompisar, men när jag hittade avgnagda fläckar under manen insåg jag att det nog snarare rörde sig om ohyra. Så nu ska jag införskaffa Switch innan jag åker ut idag och hoppas det biter på de små jävlarna   

Väglaget var faktiskt inte så hemskt idag, snön som lagt sig ovanpå isen verkar ha smält den lite och vägarna är relativt nygrusade, så vi red ut en sväng (utan att gå omkull!).

Det gick bra, Rósa var pigg och glad som vanligt. Min härliga lilla tjej!  Men oj vad vi behöver jobba på det här med att stå still vid uppsittning, Rósa ska iväg med en gång så fort man kravlat sig upp i sadeln och jag vill gärna ha båda fötterna i stigbyglarna innan vi ger oss av...  

Hur som helst, vad lycklig jag blir av att rida den hästen! Hon är så fantastiskt klok. Gick lugn och försiktigt vid sidan av vägen idag för att inte halka och hon är aldrig lat eller trilskas det minsta! Förstår hon inte vad jag vill gör hon ändå så gott hon kan och framförallt är hon himla lättlärd. Det ska bli så kul att börja rida för instruktör så småningom!

Innan jag åkta ut till stallet var jag och köpte Mikro Balans till henne (magsyrekulturpreparat). Men vad besviken jag blev när jag öppnade locket, burken var ju bara halvfull! 300 gram kostade 349 kr, så jag hoppas att det är bra... Anledningen till köpet är att jag blivit tipsad om att sådana preparat ska vara bra i förebyggande syfte mot sommareksem, och jag är villig att prova allt som kan tänkas hålla Rósa eksemfri.

Eftersom Rósa inte verkar ha tagit någon skada av vår lilla vurpa förra veckan körde vi ett pass på ridbanan idag. Övade lite ryggningar och skritt-trav-skritt, men gångarterna var huller om buller och det blev en salig blandning när vi egentligen bara skulle trava. Nåja, rygg kan hon nu i alla fall   

Har försökt få tag på en veterinär hela dagen, det är nämlligen hög tid för Rósas tredje botulismspruta och jag börjar känna mig lite stressad. Varför ska veterinärer vara så jäkla svåra att få tag i?  

Börjar förresten bli dags för hovis att komma ut också, men jag vet inte om jag ska nöja mig med bara verkning eller om jag ska be om att få henne skodd. Egentligen hade jag tänkt vänta med skor till våren, men frågan är ju hur länge snön och isen ligger kvar, ligger det kvar till april så hade det ju varit förnufitgt att sko henne med snösulor och broddar nu, men jag hoppas ju att snön smälter bort snart och då känns det lite onödigt, i synnerhet eftersom jag inte rider mer än varannan dag på sin höjd. Fånigt att vela, jag vet, men jag behöver hålla hårt i slantarna just nu.

Jag satt och kikade igenom lite gamla bilder och hittade en som gjorde mig alldeles varm och lite ledsen på samma gång.

Hnokki frá Krossi, min första häst:

Jag fick honom i födelsedagspresent av min mormor och morfar när jag fyllde 17 och sålde honom bara ett par år senare innan jag flyttade från Åland, arbetslös och pank. Han var den mest envisa häst jag någonsin träffat och så tusans söt!

Den där första hästen har ju alltid en speciell plats, och jag saknar honom, men inser att det nog är bäst att vi gick skilda vägar. Hade det inte varit för att det "blev som det blev" hade jag ju antagligen aldrig köpt Rósa. Det finns en mening med allt, antar jag.

Rósa ska få vila över helgen efter gårdagens strapatser. Var ute en sväng idag och kollade så hon inte hade blivit svullen över natten, men hon verkade må alldeles ypperligt. Skönt!   

Nu ska jag spendera resten av kvällen med ett litet hästrelaterat projekt jag håller på med, men mer avslöjar jag inte fören det är färdigt   

Sitter just nu och är förbannad på mig själv och mitt bristande omdöme. Tänkte nämligen att jag skulle försöka mig ut på en lite längre tur ensam på Rósa idag. Eftersom vägaran är så hala tänkte jag ta en tur i skogen, men för att komma till skogen måste man gå en bit på vägen. Det var inte isigt i kanten av vägen så jag tänkte att det nog skulle gå att rida där. Det gick, tills det kommer en enorm traktor bakom oss.

Rósa blir stressad och taktar ut på isen och - tjoff, så ligger vi där båda två... Ajaj!

Stackars Rósa! Som tur var verkade hon inte ha ont någonstans i alla fall, men lite brydd såg hon ut att vara av det plötsliga fallet.

Eftersom vi båda verkade oskadda fortsätter jag och leder henne, försiiiktigt, mot skogen (lika bra att fortsätta istälelt för att gå tillbaka längs isgatan). Vad tror ni inte händer då? Jo, hon sätter sig på rumpan igen! Kollar igen så hon inte har ont någonstans och nej, det verkade hon inte ha.

Leder henne resterande metrar utan fler incidenter och sitter upp igen. Hon går försiktigt först, tills hon märker att det inte är någon is, då går hon på glad i hågen. Resten av rundan gick i alla fall bra och jag kände igenom henne en extra gång när vi kom tillbaka för att se så hon inte var varm eller svullen någonstans och det var hon som tur var inte.

Väl hemma från stallet känner jag mig rätt blåslagen, mitt ena knä är väldigt grannt, men vi verkar ändå haft änglavakt! Och nu har jag lärt mig en rejäl läxa i alla fall...

Finaste, klokaste tjejen, synd att hon ska ha en så dum matte!