Nu har det gått 7 månader sedan jag slutade blogga. Stundtals saknar jag det lite, det måste jag erkänna, men jag har än så länge inga planer på att ta upp bloggandet igen. Jag orkar inte. Inte än. Däremot tycker jag det är på plats med en liten uppdatering. Något sorts livstecken från min sida. Det är många som mailat; frågat, brytt sig, stöttat, och jag tyckte liksom att jag är skyldig er en liten uppdatering, bara för att berätta att jag lever, liksom.

Sju månader går fort, men samtidigt händer det ganska mycket på den tiden.

Jag flyttade hästarna till ett nytt stall i augusti, bara en dryg kilometer från där de stod innan. I början kändes det vilset och konstigt, men nu har vi bott in oss och trivs. Så under hösten och vintern har  Rósa och Eitill gått på lösdrift och haft sällskap av världens bästa Mazqot, shettisvalacken som blev så otroligt bra vän med Eitill, han tog hand om Eitill och vakade över honom när jag började rida Rósa igen.

Eitill och Mazqot (med en ängels tålamod).

Rósa och jag har ridit för instruktör några gånger också. Det finns mycket att jobba på, kan man säga... Rósa har ett sjuhelvetes humör när något inte passar henne. Just nu befinner vi oss i en ordentlig svacka och vintern har varit jättetuff. Problemet sitter ju på ryggen, det vill säga; jag är problemet. Jag är spänd, orolig, nervös - helt utan anledning, egentligen. Rósa känner av sådant på en gång och blir hundra resor värre själv. Jag hoppas väl ändå att det ska bli bättre, bara jag fortsätter tvinga mig själv att rida fast det inte känns bra. Hon är ju inte dum, bara ung, rastlös och outbildad, och jag behöver lära mig slappna av och bara njuta och uppskatta stunderna när det går bra (för det gör det ju också emellanåt).

Eitill blev såld så sent som igår, och bor nu hos rara Ida! Ni minns säkert att han tingades i somras, men i höstas slutade den som tingade honom att höra av sig, personen gick inte att få tag på alls, så efter fyra månader gav jag upp och annonserade ut honom igen. Tänk vilken tur att det var just Ida som hörde av sig och slutligen köpte honom, för hos henne kommer han få det jättebra!

Eitill, samma dag som han åkte.

Så nu har jag bara Rósa (fast det är ju inte så "bara", förresten), men... inte så värst länge till kanske? Jag brukar ju aldrig lära mig av mina "misstag" och rätt vad det var hittade jag Perla:

Bild från säljaren på Island.

Perla frá Vogum (samma gård som Rósa kommer från), oinriden och osedd, precis som vanligt. Det är ju så det ska vara, eller? Inte finns det väl något annat sätt att köpa häst på? Ibland undrar jag om jag är dum i huvudet. Om jag liksom inte har någon självbevarelsedrift (fast jag är världens fegaste människa). Och har jag verkligen inte lärt mig någonting? Men, nu står hon där, på Island, och ska snart iväg på inridning för att sedan, om allt går som det ska, flyga till Sverige i höst. Min Perla. Pärlan.

Några kullar kattungar har kommit och gått under tiden också, och om lite på en månad är det dags för en till. Som jag längtar! När man väl vant sig vid sönderbitna bokpärmar, klösmärken i gardinerna och att aldrig ha en lugn stund hemma, ja då saknar man det när det inte längre finns där.

Det finns mer att berätta, men jag sätter punkt här. Det får räcka, för den här gången. Ta hand om er, underbara läsare och medbloggare!