Rósa försökte klia rumpan mot spånbalen - gick inge vidare. Matte fick klia med grepen iställe - jätteskönt!

Nu är Perla hos en tränare på Island för att "bli ridhäst". Hon fyller ju 6 i år men är inte inriden, så de börjar from scratch med henne.

Första uppdateringen jag fick var att en veterinär hade behövt komma ut och ge henne lugnande för att hon alls skulle gå att sko. Hoppsan! Damen var visst inte alls med på noterna. Jag erkänner att jag i och med det kände mig minst sagt osäker på om det verkligen var en bra idé det här med att köpa en osedd, oinriden häst till. Tänk om jag får hem en skogstokig märr som bits fram och sparkar bak?

Men faktum är att hon verkar ha tagit träningen riktigt bra. Tränaren trodde hon skulle bli en lugn häst med ganska lite vilja (med isländska mått mätta, dock). BRA, tycker jag, som har fullt sjå med en sprättig, nervig madam här hemma. Det hade varit underbart om Perla blivit en riktig trygg häst man kan slänga upp vem som helst på, men det får ju tiden utvisa så klart.

 
Perla för ett år sedan. Foto: Íris

Nu har det gått 7 månader sedan jag slutade blogga. Stundtals saknar jag det lite, det måste jag erkänna, men jag har än så länge inga planer på att ta upp bloggandet igen. Jag orkar inte. Inte än. Däremot tycker jag det är på plats med en liten uppdatering. Något sorts livstecken från min sida. Det är många som mailat; frågat, brytt sig, stöttat, och jag tyckte liksom att jag är skyldig er en liten uppdatering, bara för att berätta att jag lever, liksom.

Sju månader går fort, men samtidigt händer det ganska mycket på den tiden.

Jag flyttade hästarna till ett nytt stall i augusti, bara en dryg kilometer från där de stod innan. I början kändes det vilset och konstigt, men nu har vi bott in oss och trivs. Så under hösten och vintern har  Rósa och Eitill gått på lösdrift och haft sällskap av världens bästa Mazqot, shettisvalacken som blev så otroligt bra vän med Eitill, han tog hand om Eitill och vakade över honom när jag började rida Rósa igen.

Eitill och Mazqot (med en ängels tålamod).

Rósa och jag har ridit för instruktör några gånger också. Det finns mycket att jobba på, kan man säga... Rósa har ett sjuhelvetes humör när något inte passar henne. Just nu befinner vi oss i en ordentlig svacka och vintern har varit jättetuff. Problemet sitter ju på ryggen, det vill säga; jag är problemet. Jag är spänd, orolig, nervös - helt utan anledning, egentligen. Rósa känner av sådant på en gång och blir hundra resor värre själv. Jag hoppas väl ändå att det ska bli bättre, bara jag fortsätter tvinga mig själv att rida fast det inte känns bra. Hon är ju inte dum, bara ung, rastlös och outbildad, och jag behöver lära mig slappna av och bara njuta och uppskatta stunderna när det går bra (för det gör det ju också emellanåt).

Eitill blev såld så sent som igår, och bor nu hos rara Ida! Ni minns säkert att han tingades i somras, men i höstas slutade den som tingade honom att höra av sig, personen gick inte att få tag på alls, så efter fyra månader gav jag upp och annonserade ut honom igen. Tänk vilken tur att det var just Ida som hörde av sig och slutligen köpte honom, för hos henne kommer han få det jättebra!

Eitill, samma dag som han åkte.

Så nu har jag bara Rósa (fast det är ju inte så "bara", förresten), men... inte så värst länge till kanske? Jag brukar ju aldrig lära mig av mina "misstag" och rätt vad det var hittade jag Perla:

Bild från säljaren på Island.

Perla frá Vogum (samma gård som Rósa kommer från), oinriden och osedd, precis som vanligt. Det är ju så det ska vara, eller? Inte finns det väl något annat sätt att köpa häst på? Ibland undrar jag om jag är dum i huvudet. Om jag liksom inte har någon självbevarelsedrift (fast jag är världens fegaste människa). Och har jag verkligen inte lärt mig någonting? Men, nu står hon där, på Island, och ska snart iväg på inridning för att sedan, om allt går som det ska, flyga till Sverige i höst. Min Perla. Pärlan.

Några kullar kattungar har kommit och gått under tiden också, och om lite på en månad är det dags för en till. Som jag längtar! När man väl vant sig vid sönderbitna bokpärmar, klösmärken i gardinerna och att aldrig ha en lugn stund hemma, ja då saknar man det när det inte längre finns där.

Det finns mer att berätta, men jag sätter punkt här. Det får räcka, för den här gången. Ta hand om er, underbara läsare och medbloggare!

Jag kommer att sluta blogga från och med nu, det har hänt mycket jag inte vill eller orkar skriva om här och jag mår, ja, så som vem som helst skulle må efter en längre tids motgångar och en hel dem emotionellt trassel. Jag orkar helt enkelt inte fundera på bloggen för just nu går all min energi åt till att ta en dag i taget. Jag låter bloggen vara kvar, och kanske kommer jag tillbaka en vacker dag, men just nu är det verkliga livet som spelar roll.

Som vanligt finns jag på mailen (jh8903@gmail.com) om någon behöver ha tag i mig. Ha det bra allesammans!

I normala fall brukar ju ett filmtips vara en film man själv faktiskt har sett, men nu tänker jag istället tipsa om en film som jag tänker se, när den dyker upp här.

Det är så klart Disney/Pixars Brave jag pratar om ("Modig" på svenska).

Brave kommer till Sverige den trettioförsta augusti, så det är ett litet tag kvar, men när den väl kommer hit tänker jag allt släpa med sambon och se den, för jag tycker den verkar helmysig! What's not to like liksom; en rödhårig hjältinna med skinn på näsan, skotska och rediga kallblod! Vad tror ni? Och är ni sådana som fortfarande kan titta på Disney-filmer trots att ni inte tillhör målgruppen längre?

Jag är ju som bekant en riktig skäckfilmsfantast, men jag uppskattar fortfarande vissa Disney-produktioner, i synnerhet de som Pixar ligger bakom (Up! till exempel, var ju helt ljuvlig).

Ja, det var väl ungefär vad Eitill tyckte hovslagaren var idag. Något värre hade han då aldrig varit med om i hela sitt sex veckor långa liv! Han stod betydligt mer på bakbenen än på tre ben, som ju annars brukar vara standard vid hovslagarbesök. Det var helt enkelt inte alls roligt att sitta fast och samtidigt ha någon som filar hovarna på en.

Rósa skötte sig inte heller helt exemplariskt, eftersom hon blev orolig när Eitill försvann ut ur stallet av och till (det fanns ju så mycket spännande ute på gården att titta på!).

En eloge till min hovslagare i alla fall, som klarade av att jobba trots mina två odågor till hästar. Snart ska ju Eitill få stifta bekantskap med en ID-kontrollant också, undrar vad han kommer tycka om det...

Som ni kanske kommer ihåg sålde jag min Sensation Ride G3:a för ett litet tag sedan eftersom jag ska beställa Junior-modellen istället, men jag vet inte vilken färg på lädret jag ska välja. Förnuftet säger att en svart är mer lättmatchad men jag tycker ju att brunt är jättesnyggt. Verkligen jättesnyggt, om jag får betona det. I synnerhet rödbrunt som är den tilltänkta nyansen i sådana fall.

Vad tror ni? Ska jag vara förnuftig och köpa en tråkig svart eller ska jag våga lite och köpa en brun? Och tror ni Rósa ens skulle passa i brunt eller blir det för mycket?

    Bilder lånade från Softsaddles.

Bilder från förra sommaren.

Bilden föreställer ett hopkok av äppelcidervinäger och vitlök, mitt egentillverkade flugspray. Nu går hästarna i hagen och luktar som sallader, men det återstår att se om det håller flugor, myggor och annat otyg borta.