Just nu verkar en omskrivning av djurskyddslagen vara på tapeten, bland annat funderar de på att helt förbjuda tidelag (och det var väl fan på tiden), men samtidigt vill de också, och jag citerar;

"Ryttare ska förbjudas att använda spön på hästar i frammaningssyfte. Ridspön ska däremot få bäras i syfte att avvärja olyckor. Vid tävling ska spön ha en lätt synlig färg."

Källa.

Jag tolkar det här rakt av som att det fortfarande är helt OK att använda ridspö som bestraffninfsmedel (vilket är vad folk brukar anses gå under "avvärjning av olycka"...), medan spöets huvudsakliga syfte, alltså att mana fram hästen och var en förlängning av hand och skänkel, förbjuds. Det är ju tamejfan helt bakvänt!

Så, såvida jag inte tolkar det stycket helt fel, verkar det vara ett mycket märklig resonemang som inte alls värnar om djurens välbefinnande, utan snarare tvärt om ger spömissbrukarna ett kryphål stort som omkretsen på en silo. Bra jobbat, Eskil Erlandsson med vänner!

  Klicka på bilden för att komma till tävlingen!

Tänk vad tjusigt det hade varit med både Eyjas och Rósas tagel som är sådana kontraster till varandra, vitt med "silver" och svart med "guld".

Ponnyakuten drog igång en ny säsong idag, kika in första avsnittet här.

Isabellen som "int hörd ti säj åt" (för att dra det på bred åländska) var verkligen vacker, om än galet ouppfostrad. Den lilla killen med shettisen var bland det sötaste jag har sett, förresten. De är allt bra smarta de där små ponnyerna, klart man visar upp sig från sin bästa sida och är lättfångad när man är med it TV!

  Rósa - grannaste hästen i byn.

Igår var jag för lat för att blogga, idag är jag lite mindre lat.

Var bara ute en snabb sväng idag och kollade till Rósas täcke, fick nämligen ta hem hennes andra täcke igår och laga det eftersom någon liten skit hade varit och tuggat på det. Jag misstänker att det var så det gick till, men det kan hända att jag beskyller fölen för något som madammen själv lyckats åstadkomma.

Igår var jag ute en längre stund och pysslade med alla tre. Sprang runt med Rósa i hagen och lekte Följa John. Rósa följde efter mig glad i hågen när jag visslade på henne, eftersom jag alltid "råkade" tappa riskakor på marken när hon kom fram till mig. Jag hoppas det så småningom kommer leda till att hon kommer till mig i hagen så jag slipper springa efter henne. Mutor är verkligen ett sant bevis på kärlek...

Rósa tigger riskakor.

Rósas gräsligt gröna täcke, ett riktigt fynd för övrigt eftersom jag köpte det på superrea för 100 kr!

Tog även in Ganti en sväng och den här gången fick han vara helt själv i  stallet medan jag kollade igenom honom. Han är ju inte riktigt helt med på det här med att ledas än, men det går förvånansvärt bra sett till att han knappt haft grimma på sig alls, ännu mindre blivit släpad i ett grimskaft. H hjälpte mig att putta på honom, vilket jag är evighet tacksam för eftersom jag omöjligt hade lyckats få in honom på egen hand. Bland annat ansåg han att man inte kunde gå ut ur hagen där det vanligtvis brukar vara stängsel (alltså vid grinden). Sötnöt!

Men han lär sig jättesnabbt och trots att han stod själv i en box en stund tog han det väldigt bra. Han var orolig i ungefär 5 sekunder, sedan insåg han att det fanns hörester på golvet - då var mamma Eyja ett minne blott. Jag måste helt partiskt medge att Ganti är en himla smart kille och så trygg i sig själv. Han kanske inte är efter fina förstaklassföräldrar, men jag tror han kommer bli en enormt trevlig hobbyhäst sett till hans stabila psyke. Nå, det får väl den framtida ägaren se själv sedan och jag hoppas innerligt att hitta en ny bra matte eller husse åt honom snart för det förtjänar han verkligen.

Sötaste lilla fjanten, som sambon påstår att liknar ett får.

Islandsull!

Däremot är jag helt tokig på hela situationen med Gantis pass. För att göra en lång historia kort: Jag har fortfarande inte kunnat skicka in passansökan eftersom den som äger Gantis pappa inte skickat in någon betäckningsrapport och människan går inte att få tag i. Jag har väntat och väntat på att det ska dyka upp, men nu ger jag upp! Både jag och Eyjas tidigare ägare har försökt, men dessvärre utan några som helst resultat. Människan verkar ha gått upp i rök. Så nu har jag kontaktat SIFs avelskansli och frågat hur jag ska göra, för jag vill ju absolut ha honom registrerad i SIF och ingen annanstans, renrasig är han ju utan tvekan. Hon som jobbar där skulle återkomma när hon kollat upp hur man i så fall ska gå till väga och jag hoppas allt ordnar sig. Aldrig kan det vara helt lätt...

...får man ha i nävarna.

Hade ju varit intressant att höra exakt vad det var de blev osams om.

Kanske något i stil med:

"Nej, man kratsar inte hovarna innan man borstat svansen!"

Eller...

"Men vad fan gör du, inte kan du lägga på täcket från höger sida!"

Eller...

"Du kan inte ha en röd grimma på en fux, det skär sig!"

Eller...

"Rosa på en valack?! Ser du inte att han skäms för mycket för att visa sig bland andra hästar?"

Ja, som ni märker finner jag ett enormt underhållningsvärde i händelsen.

Igår var det flera centimeter snö på marken - idag var allt borta igen. Rósa hade fortfarande täcket på sig när jag kom ut idag och det var helt! Fantastiskt, med tanke på hur gott det verkade smaka enligt fölen.

Vordis smakar på det rutiga påfundet.

Under täcket var hon helt torr och lagom varm, så det var helt klart ett vinnande koncept med fleecefodrat. Regnskållorna såg en aning bättre ut idag, de vätska inte i alla fall. Förhoppningsvis går det åt rätt håll! Så här ser det ut nu:

Observera att det lila är sårspray och inget annat (regnskållor ska mig veterligen inte färga av sig...). Hela ryggen ser ut så där, så ni förstår att en sadel inte är att tänka på att lägga på henne just nu.

Idag provade jag ge Rósa betfor igen, den lilla kräsmagade ponnyn - och det gick verkligen ner! Döm om min förvåning, hon som i vanliga fall bara smakar och spottar ut. I och för sig hade jag i lite gamla kanelbulleriskakor också (utöver linfröoljan), så det kanske var de som gjorde susen.

Rósa tycker om kakor i största allmänhet, i somras fick hon fatt i ett paket Ballerina under en fikapaus i skogen och oj så gott det var! Men tro inte att jag matar mina hästar med raffinerat socker i tid och otid, kanelriskakorna fick hon bara eftersom de blivit mjuka och fuktiga och jag tyckte det var onödigt att slänga dem.

Avslutningsvis tänkte jag visa en bild på något ungefärligt sackarosrelaterat, då den faktiskt är så fantastiskt sött att ni riskerar att hamna i diabeteskoma:

Den fanns inte igår när jag var ute i stallet så jag förmodar att den kom till världen i dag. Pytteliten!

Jag bestämde mig trots allt att klippa Rósa över ryggen eftersom hon har så jättetjock päls att jag var rädd att jag inte skulle kunna behandla regnskållorna annars. Det visade sig att hon hade en del även på halsen och ända ner till korset, så det var nog lika bra. Inte världens snyggaste klippning, men den fyller en funktion i alla fall, och jag lämnade lite kvar på magen så inte fölis ska frysa.

Jag är verkligen glad att ingen av mina är det minsta skeptiska till klippmaskinen, Rósa tycker till och med om att bli klippt (det kliar ju så skönt!).

Tvättade rent och sprayade med sårspray innan jag lade på täcket och släppte ut henne. Nu har hon ett fleecefodrat rengtäcke eftersom det är så pass milt, men blir det kallare får jag nog köpa ett 100 grams åt henne. Hoppas bara att täcket kan få förbli någorlunda helt...